Hammenhögs historia, Del I

Hammenhög var vid 1800-talets början en relativt liten by, där det bodde lite över 300 människor. Byn bestod av ett 30-tal gårdar och några hus, som låg på båda sidor om landsvägen med början vid Smedstorpsvägen och slutade ungefär där skolan idag ligger. Husen var med något undantag alla uppförda i korsvirke och försedda med halmtak, låga och oansenliga. 

Undantagen utgjordes av den lilla, blytaksförsedda 1100-talskyrkan med en fristående kastal utmed vägen, det år 1752 uppförda tingshuset och det mittemot, söder om vägen belägna ”fångehuset”. Prästgården och Klockaregården utgjorde inget undantag från den övriga bebyggelsen, men möjligen kan någon av längorna på Gästgivaregården ha varit av något stabilare konstruktion.

I ”hagarna” runt gårdar och hus växte fruktträd och ”vilda” träd, och det hela utgjorde en form av oas i det omgivande flacka landskapet, där enformigheten här och var bröts av en och annan pilevall.

Så hade byn sett ut genom århundraden utan några större omvälvningar. Men vid 1800-talets början blåste förändringens vindar över de skånska slättbyarna i och med att enskiftet genomfördes i den ena byn efter den andra. För Hammenhögs del började förrättningen den 31 mars 1806 då kommissionslantmätaren L Segrell hade kallat samtliga jordägare och arrendatorer samt en lång rad ”biträden” till det första sammanträdet. Det sista protokollet är skrivet den 27 april 1809 och därmed var allt klart för en revolutionerande förändring i byn.

De stora godsen Bollerup, Ingelstad och Tosterup ägde huvudparten av jorden i byn och deras jordinnehav utflyttades till sammanhängande sjok. Kvar i byn blev präst- och klockaregården, de ”friägda” gårdarna nr 3 och 6 samt gästgivaregården med tillhörande jord. De nummersatta gatehusen 8, 10, 16, 17 och 21 fick också stanna kvar i byn, medan gatuhuset nr 10 fick flytta ut.

Enskiftet genomfördes i allmänhet under motstånd från de friägande bönderna, men vi veta alla att följderna i de flesta fall blev mycket positiva och bäddade för en betydligt rationellare jordbruksdrift än tidigare, och en omfattande nyodling av förut obrukad jord kunde vidtagas. Hammenhög utgjorde i det hänseendet inget undantag och här praktiskt taget fördubblades åkerarealen under århundradets lopp. De stora godsen sålde så småningom sitt jordinnehav till enskilda lantbrukare och för det mesta skedde detta i delar om 1/16 mantal, d v s relativt små gårdar av karaktären småbruk. Även i övrigt skedde här en långt driven ägodelning, och Hammenhög blev med ett par undantag en ren småbrukarbygd.

Här som på andra platser skedde en kraftig befolkningsökning under århundradet. Hantverkare och andra som inte direkt hade sin utkomst genom jordbruket byggde hus i tomrummen efter de utflyttade gårdarna, i de flesta fall på ofri grund.

Det kom också en del ”finare” folk till byn i början av 1800-talet. Sedan slutat av 1600-talet hade tinget varit förlagt till Hammenhög, men lagmannen hade i allmänhet bott i Ystad. 1811 blev Gustaf Billberg ny lagman i Ingelstads, Järrestad, Herrestads och Ljunits härader och han byggde snabbt upp en ståndsmässig bostad åt sig på sitt boställe, Hammenhög nr 31, 34 och 37, den nuvarande Domaregården, och därtill hörande ekonomibyggnader. Här bodde också en vice häradshövding, och sekreterare (notarier). Till tjänstefolket hörde en betjänt och frun, titulerad ”Hennes Nåd”, hade en kammarjungfru. Det är inte att undra på, att man talade om att i Hammenhög fanns det ”köpsta-folk”.

På 1870-talet nådde befolkningsutvecklingen en topp både i Hammenhög och i byarna runtom. Det fanns ingen industri och det var lantbruket som i princip skulle föda alla dessa människor, och där fanns en gräns som nu uppnåddes. Folk var tvungna att flytta från bygden för att över huvudtaget kunna överleva. Städerna med sin industri gav en möjlighet, en annan utväg var emigration. Österlen började bli en avfolkningsbygd och den avfolkningen har fortsatt ända fram till våra dagar.

I en rapsodisk tillbakablick på 1800-talet som denna kan man inte glömma bort den obligatoriska skolundervisningen. Den ökade kunskapen gav ökad självmedvetenhet och större förmåga att förstå och anamma de nya läror och riktningar som rörde sig i tiden – väckelse- och nykterhetsrörelse, socialism.

Mot slutet av århundradet kom så järnvägen även till våra bygder, och därmed fanns förutsättningar för en helt ny utveckling.

Fortsättning följer…