Hammenhög från forntid till nutid
Denna historieskrivning är en fri tolkning och baserad på information från SCB, Wikipedia, Riksantikvarieämbetet, Populär Historia, och andra historiska källor. Även tidskrifterna Från gamla Hammenhög som producerades och utgavs av Gunnar Åkesson och Hammenhögsbygdens byalag 1987 har använts.
Faktafel kan förekomma. Kontakta gärna byalaget om du har synpunkter eller vill komplettera historien om Hammenhög.
Trevlig läsning!
FORNTID
Bönder invandrar
När isen smälte och försvann efter den senaste istiden, som inträffade för omkring 14 000 år sedan, blev land synligt längst ner i söder och marken kring Hammenhög började resa sig. Efter några hundra år började det växa lavar, och videbuskar slog rot. Björkar som grönskade kom några tusen år senare. Grönskan lockade till sig djur och något senare kom renarna, och efter dem kom människorna som jagade renarna. Troligtvis rörde sig människor i området kring Hammenhög redan under denna tid.
Under stenåldern, för cirka 6000 år sedan, invandrade människor med erfarenhet av jordbruk till Hammenhögsbygden. Invandrarna kom främst från området som idag är nuvarande Tyskland. Efter att ha levt flera tusen år som jägare, fiskare och samlare började människorna nu successivt bli mer bofasta, och jordbruket började ta form i Hammenhög.
Under denna tid, även kallad bondestenåldern, avverkades troligen skogen i bygden och människorna började bruka jorden istället. I samband med jordbrukets intrång, även kallad jordbruksrevolutionen, började man tillverka redskap och verktyg av flinta. Flintyxor användes, och vete och korn odlades men den skörd som människorna fick från de små åkrarna utgjorde bara en mindre del av födan. Hasselnötter och frön från vilda växter, honung och fågelägg betydde mer. Människorna började även hålla boskap som svin, får, getter och kor.
Hamunds hög
Några hundra år efter att jordbruket introducerades förändrades landskapsbilden. Odlingsmarker anlades och det börjades även att byggas stora megalitgravar (gravplatser gjorda av stora stenblock). I och runt Hammenhög uppfördes gravhögar, dösar och gånggrifter (gravkammare av stenblock). Högar och dösar kan idag ses lite varstans som upphöjda små kullar på åkrarna.
Strax norr om Hammenhög finns en välbevarad gånggrift, en forntida grav som är mer än 5000 år gammal. Man har även hittat många andra fynd och fornlämningar från Hammenhögsbygden som tyder på att Hammenhög var en aktiv samlings- eller boplats för människor. Bland annat har 3000-åriga skelett, redskap, pärlor, svärd, glasbägare och romerska guldmynt hittats i trakten.
Hammenhög har förmodligen fått sitt namn efter en gravhög som uppfördes på tidig bronsålder, för ca 3000 år sedan. Förmodligen användes denna gravhög även senare under järnåldern och vikingatiden, och fick då troligen namnet Hamundrs hög. Hamundr var en viking som förekommer i den fornnordiska mytologin. Hamundrs hög blev Hamunds (eller Hamonds) hög, och senare Hammens hög. Det äldsta skriftliga namnbelägg för Hammenhög är från år 1340 då det skrivs Hamundehögh. Hamunds hög undersöktes på 1850-talet och inuti högen påträffades en stenkammarkista innehållande kranier, en flintkniv och en bronspjäs.
Konstnärer gör intryck
Människorna i bygden hade ett behov av att skapa och avbilda. Till en stenhäll i Järrestad, inte långt från Hammenhög, kom människor för att knacka in bilder. Konstverken skapades kanske som magi för fruktbarhet, eller kanske också för att visa makt. Hällristningarna i Järrestad är Skånes mest figurrika hällristning. På stenhällen finns över 550 hällristningar. Bland annat har en dansare avbildats tillsammans med cirka 200 fotsulor, hjul, spiraler, skepp, hästar och ormar. Man tror att hällristningarna är från bronsåldern och att de äldsta figurerna i stenen är 3000 år gamla.
Konflikter och krig
Järnåldern, för ca 1000-2500 år sedan, var en våldsam och krigisk tid i Hammenhögsbygdens historia. Offerfynd av vapen och kringutrustningar tyder på att det inom loppet av trehundra år skedde minst 47 olika slag i Skåne. Fram till runt år 200 evt var spjutet det huvudsakliga vapnet, men senare ökade även användningen av lansar och svärd. Stora gravfält uppfördes, bland annat Simrisgravfältet inte långt från Hamundehögh. Ett annat stort gravfält är Ales stenar, en 67 meter lång skeppssättning som uppfördes någon gång omkring år 600 evt.
Det är troligt att Skåne var indelat i olika hövdingadömen, eller småkungariken, under perioden mellan år 500 och 800. Hammenhögsbygden var troligtvis underordnad någon form av hövding. Det finns inga bevarade skriftliga källor som kan ge klarhet i hur den politiska indelningen såg ut, men arkeologiska fynd tyder på att Skåne från och med år 500 kan ha varit indelat i fem eller sex småkungariken, varav Hamundehögh tillhörde Österlenriket med maktcentrum i Järrestad.
VIKINGATID
Danskar härjar i bygden
Den första gången Skåne omtalas i skrift är år 811, i samband med en konflikt med danerna, det vill säga danskarna. Skånes urnordiska namn tros ha varit Skathinawjō, vilket betyder ”den farliga halvön”. Danernas rike och inflytande sträckte sig över Skåne och bygden kring Hamundehögh. På 900-talet var hela Skåne en del av danernas rike. Området präglades av småskaliga jordbrukssamhällen, byar och gårdar, och befolkningstätheten var mellan 2–10 personer per kvadratkilometer.
Människorna kring Hamundehögh bodde säkerligen i en mindre samlad by av utspridda gårdar. Gårdarna bestod av långhus byggda i trä med tak av halm eller torv. Dessa långhus var både bostad och stall, där människor och djur levde nära varandra. Uppskattningsvis levde ett hundratal människor kring Hamundehögh. Vikingatiden präglades av ättesamhälle som baserades på släktband. Det var livsviktigt att tillhöra en släkt. Utanför släktsamhällets gemenskap stod endast de rättslösa trälarna och de fredlösa som uteslutits från samhället.
De flesta människor var bönder, men även hantverkare, köpmän och krigare fanns. Gårdarna var ofta samlade kring en stormansgård. Stormannen, det vill säga den lokala ledaren, hade stor makt och ofta många följeslagare. Stormansgården i Hamundehögh låg troligen där kyrkan ligger idag.
Affärerna i Hamundehögh går lysande
I Hamundehögh på 1000-talet var det jordbruk och boskapsskötsel som gällde, men även fiske och jakt spelade en viktig roll. Man odlade råg, korn och havre och hade kor, får, grisar, getter, höns. Handeln var livlig, både lokalt och över haven. Kvinnor ansvarade ofta för hushållet, textilproduktion och matlagning, medan männen arbetade med jordbruk, handel eller krig.
Människorna reste mycket, antingen för handel, eller för plundring eller som legosoldater. Mynt och viktsystem började få spridning, och Hamundehögh hade långväga kontakter med kontinenten. Föremål från både Mellanöstern och södra Europa har hittats kring Hamundehögh.
Silvermynt ingick i ett betydande handelsnätverk mellan Skandinavien och Mellanöstern. Den vikingatida ekonomin var en form av byteshandel där silver vägdes och byttes mot andra varor. Troligen ingick även krediter, investeringar och risktaganden i vikingatida företagsekonomi. Nordborna exporterade skinn och slavar och tog med sig föremål och mynt av silver tillbaka.
Hamundehöghs gudar och tro
Under vikingatiden trodde människor på olika naturväsen och tillbad gudar som Oden, Tor, Frej och Freja. Tempel och heliga platser fanns för gudsdyrkan. Tre gånger om året offrade man djur och ibland människor för att få god skörd eller lycka i strid. Höstblot och vårblot, och den främsta årliga offerfesten var midvinterblotet. Då offrades en gris åt gudinnan Freja.
Släktsamhället var en form av gemensam kult där rituella handlingar vägledde människan genom livet från födseln till döden. Även samhällets rättsordning var genomsyrad av religiösa föreställningar. När man svor ed i rättegångar skedde det ofta i gudarnas namn, särskilt Tor eller Oden. Eden var helig, och att bryta den sågs som ett brott mot både samhälle och gudar.
Den grupp av människor som fattade besluten i ett samhälle kallades ting. Tinget spelade en central roll i vikingatidens samhälle, det var en plats för att skapa lagar och rättvisa. Tinget hölls ofta på heliga platser utomhus, ibland nära offerlundar eller särskilda stenar. De platser där rättsskipningen utövades betraktades som heliga och stod under gudarnas beskydd. Kultplats och tingsplats var ofta förenade på samma ställe och utgjorde ett religiöst-rättsligt centrum. Tron på naturväsen och gudar var inte en avskild del av människornas liv, utan något som tog stor plats i en vikingarnas vardag.
Vissa människor upplevde kontakt med andevärlden, så kallade sejd. Sejdaren föll i trans och tar kontakt med andevärlden, och söker svar på frågor om väder, framtiden, skörd och krig. Kvinnliga sejdare var vanligt och kallades völvor. De hade hög status i samhället och bar ofta exklusiva föremål som stavar och rituella dräkter.
Ett hyfsat jämställt Hamundehögh
Flickor och pojkar lekte med varandra, använde träsvärd, lekte med figurer av djur, små båtar och spelpjäser. Redan vid 5–7 års ålder började barn få enklare arbetsuppgifter i hemmet eller på gården. Det fanns ingen skola, men inlärning skedde genom att delta i vuxnas arbete – till exempel fick barn lära sig hushållsarbete, vävning och hjälpte till med jordbruk, fiske eller djurhållning.
Vikingatidens kvinnor betraktades i det närmaste som jämbördiga med männen. Kvinnor kunde vara allt från husmor och völva till gårdens överhuvud, köpman, hantverkare och markägare. Kvinnorna i Hamundehögh hade förmodligen en stark och aktiv roll.
De vikingatida kvinnorna var självständiga och hade rätt att äga och ärva egendom, driva gårdar, och begära skilsmässa, vilket var ovanligt i andra delar av Europa vid samma tid. Kvinnor bar ofta en nyckelknippa i bältet, en symbol för att de var huvudansvariga för gårdens ekonomi och förråd.
MEDELTID
TIDIGMODERN TID
MODERN TID
NUTID
